Jag måste få tag i en bil. Bakgrunden till begäret stavas Erlend Loe och bilopera på P2.

Det finns få saker som jag går igång på så mycket som att köra bil med ett välriggat blandband i spelaren. Plötsligt går min musiksmak från svart till vitt. Jag börjar tänka tankar som att: jag är fri, det är jag mot hela världen. Jag sjunger med i låttexter och backar runt gathörn med ena handen bakom det andra ryggstödet som att jag aldrig gjort något annat.

Men jag vet inte hur jag reagerar på bilopera. Jag tror att det var Andres Lokko som sa när han var med i Babel i våras att han inte klarar av att lyssna på musik när han åker bil för att smaken förändras så extremt.

Det är sant. Jag skäms över musiken som annars griper mig när jag åker bil. Jag skäms över att jag sjunger så rösten knyter sig i stämbanden. Det är som att lägga på introlåten till Rocky Balboa när man för en gång skull vågat sig in på SVT:s källargym och plötsligt stegar man fram till bänkpressen som att jag aldrig gjort något annat. Vad trodde jag?!!

P2 har valt att på lördag sända en specialskriven bilradioopera med utgångspunkt från Erlend Loes Naiv. Super. Operan beskrivs som En komisk opera om en allvarlig fråga: är jag en kärnkarl?

Nej, känner jag direkt på den frågan. Men ändå är jag sjukt nyfiken. Jag måste fixa en bil. Jag måste veta vad som händer och om det här kanske träffar mitt i prick. En berättelse, musiken och kombinationen med en rolig författare i botten.

Andres Lokko tipsade om:
The Dog of the Marriage av Amy Hempel 

Amelia Adamo tipsade om:
Min mamma är död av Claes Britton

Per Svensson tipsade om:
Käre prins godnatt av Lennart Bernadotte

Från ”salfordlad”:
 1. Vilken popmusiker har störst litterära kvalitéer?
Om vi för ett ögonblick kan förtränga det tråkiga men på många vis, i synnerhet rent historiskt, objektivt korrekta svaret Ray Davies  – ja, han h a r skrivit lyrik som är jämförbar med vilken som helst av 1900-talets allra bästa bästa poeter och är också alltid att föredra framför Bob Dylan  – så har jag personligen väntat på Tracey Thorns debutroman ända sedan hon en gång sjöng i Marine Girls. Eller, faktiskt, bara hennes samlade låttexter inbundna mellan hårda pärmar.

2. Har du någon sin drabbats av stora skälvan inför någon av dina intervjupersoner?
Njae, att intervjua personer man beundrar är egentligen inte så nervöst eftersom frågorna aldrig tar slut, den enda oron är oftast att tiden inte ska räcka till eller att de visar sig vara otrevliga knasbollar. När jag intervjuade Prince i Minneapolis en gång blev han fullständigt vansinnig när jag tog upp Sly Stone. Prince började spotta, fräsa och nästan slåss. Det var knepigt att hitta tillbaka till ett normalt samtal efter det. Om man nu kan kalla ett samtal med Prince normalt till att börja med…

De enda intervjuerna jag får vad du kallar stora skälva inför är de med personer jag inte är speciellt intresserad av och inte bryr mig om vad de har att säga. Sånt kanske man inte ens ska erkänna men de få gånger jag har gjort – eller fortfarande gör – just de intervjuerna tycker jag att det är hemskt jobbigt. Men de är, som tur är, relativt få.

Från Tilda:
3. I en recension av dina böcker jämfördes du med Pär Rådström och Beppe Wolgers. Jag tänker oftare på någon som Bodil Malmsten när jag läser dina krönikor och recensioner. Det är lite samma slags aforismer och omvända observationer i dina texter. Har du inspirerats av Bodil Malmsten är min fråga?
Jo, jag läste det och det var ju oerhört smickrande att jämföras med Rådström och Wolgers, speciellt eftersom jag är omåttligt förtjust i dem båda. Frågan om jag inspireras av Bodil Malmsten… hmm,… jo, men inte så mycket av hennes texter eftersom jag tyvärr har läst så lite av henne så snarare är jag inspirerad av hur – och om vad – jag tror att hon skriver. Det finns en Bodil Malmstensk ton, inbillar jag mig, som jag tycker är väldigt eftersträvansvärd. Ledsen om det här svaret blev en smula luddigt, men jag hoppas du kunde hänga med i  resonemanget i alla fall lite grann.

4. Har du skrivit något som du ångrar i efterhand?
Massor. Men ofta är det bara mellan deadline och publicering jag känner den eventuella ångern. Ofta har det i efterhand visat sig vara just de texterna jag genast ångrade att jag skrev som visade sig ha längst liv. En viss oro kan vara en ganska bra indikation. Ibland.

Från Milosz:
5. Vilka tips kan du ge till unga skribenter som har ett ämne och som gärna skulle vilja skriva om musik eller litteratur, hur gjorde du?
Jag kunde väldigt mycket om ämnen/genrer som ingen annan skrev om och uppfyllde därför nästan genast en funktion – kalla det ”a gap in the market” om du så vill – och så borde det fortfarande vara. Även om det är svårt att tro just i dag när konsumtionsjournalistiken är så styrd av två-tre PR-firmor i Stockholms innerstad och alla redaktörer verkar skrika efter en och samma slags skribent… förlåt, ”profil” ska det väl vara. Men att ha en helt egen nisch och koncentrera sig benhårt på den måste förr eller senare löna sig. Helt enkelt: var allra bästa på något specifikt. Även om det råkar vara litauisk mellankrigspoesi, holländsk gabber eller nikaraguanska politiska noveller.

Från Jakob:
6. Var läser man bra musikjournalistik i dag?
Förutom i Svenska Dagbladet? De enda andra svenskar jag spontant kommer på som skriver i tryckta medier vars texter jag anstränger mig för att hitta på nätet hemma i UK är Jan Gradvall och Sara Martinsson. De är alldeles lysande på två väldigt olika, men lika nödvändiga, vis. I stort, internationellt, är den mesta musikjournalistiken för ögonblicket extremt uppdelad i olika smaker och ambitioner som aldrig möts och där i ligger lite av den här konstformens problem. En The Wire-läsare skulle aldrig öppna en Uncut, en friendshipbracelet-läsare bryr sig inte om The Guardians musikjournalistik etc etc.

Men de bästa musiktexterna hittar man, för stunden, oftast utanför musik- och nöjesplattformer och snarare i de brittiska kulturbilagorna. Min favorit där är The Guardians Laura Bartons veckokrönikor om låttexter. Ofta fruktansvärt bra. Och Alexis Petridis i samma tidning är nog den smartaste och mest underhållande traditionella rockkritikern vi har i dag. Och givetvis uppskattar jag de bästa musikbloggarna (tråkiga Pitchfork givetvis undantaget), men där finns väldigt få personliga avsändare – alltså riktiga människor som skriver fantastiskt och har en egen smakvärld – som har lyckats utkristalliseras innan så oerhört många av dem blev exakt likadana PR-verktyg för halvstora indiebolag så att alla, alla, alla till slut bara skrev om exakt samma remix av Caribou, Neon Indian, Washed Out eller Memory Tapes med en länk till samma MP3a. Bloggsvackan går säkert över men just nu behövs det, eh, typ ett nytt internet för att likriktningen inte ska ta över den s k indievärlden helt och hållet.

7. Vad läser du helst för litteratur?
Just nu: kvinnliga amerikanska novellförfattare från det sena åttiotalet. Amy Hempel, Lorrie Moore och Amy Bloom för att nämna några av dem. Fråga mig inte varför det blev så, men de fångar väl något jag helt enkelt behöver – eller bara vill ha – för ögonblicket.

Från Sandra:
9. Du säger att du skriver från vänster, och slår underifrån som jag upplever att du vill, samtidigt som du är extremt exklusiv och enligt många ”ûber”. Stämmer den bilden av dig och hur ser du på det?
Hur skulle det plötsligt inte vara vänster att som dokumenterad expert ta sin uppgift på allvar och försöka sprida denna kunskap till folket? Det är folkbildning i sin mest renodlade form! I min roll som ordförande i Rockjournalister Utan Gränser försöker jag se till att min journalistik når katastrofområden som utan vår organisation skulle stå helt utan rockjournalistik.

10.Vad tycker ni om Northern Soulscenen idag?
Jag har den nog så hårt tatuerad i hjärtat sedan jag gick på min första northern soul-klubb tidigt 1982 att jag har svårt att inte fortsätta vara ganska engagerad. Den är liksom en del av mitt DNA. Och så ofta jag bara hinner (och orkar) försöker jag gå på 100 Clubs allnighters i London och så har jag några goda DJ-vänner här i västra London som håller mig hyfsat uppdaterad på alla nya arkeologiska expeditioner i genren.

Från Niklas:
11. Har du sett filmer ur den nya svenska filmvågen (Man tänker sitt, Apan, Flickan) och i så fall är du imponerad?
Farväl Falkenberg och Man tänker sitt är nog de enda svenska filmer jag har sett sedan jag flyttade till England och jag älskade den första och tyckte om den andra. Nej, Tomas Låt det rätte komma in har jag förstås också sett. Men med andra ord har jag inte sett Apan eller Flickan. Fast jag ä r imponerad av det jag har sett av den här, ehh, ”stubb”-filmerna. Det är egentligen för tidigt att säga det nu, men det jag gillar med dem är hur de, likt en hel del progressiv svensk popmusik från västkusten, fångar något väldigt hippt i tiden innan någon annan i resten av världen ens tittat åt det hållet. Att det hippa råkar vara ”djup”, ”pretentitioner”, ”rötter” och ”autencititet” är inte på något vis ett försök att förringa dessa verk. De lyckas med sitt uppsåt på två nivåer helt enkelt.

Lokko dedikerade också en låt och ett youtubeklipp till Babel. Det här blev hans svar:
En låt för Babel? Eftersom vi pratade om hennes (Tracey Thorns)  litterära kvalitet i ett av svaren här ovan så vore den här på sin plats.

Foto: Erik Norwald